Tyvärr kan vi inte veta när vi bör handla irrationellt

Häromdagen skulle jag ta mig till mina farföräldrar för söndagslunch. Resan började med att min buss var försenad till Malmö C. Sedan bytte mitt tåg spår två gånger och när det väl hade hittat sig till en perrong körde det inte vidare. Fem minuter efter den beräknade avgångstiden fick jag och mina medpassagerare information om att lokföraren var försenad med ett annat tåg och att vi skulle stå kvar och vänta i fem-tio minuter.

Jag jämförde avgångstider för alternativa tåg. Ett skulle avgå om några minuter, men detta tåg skulle stanna fler gånger än det ordinarie tåget och därmed nå Lund C senare. Tog jag det skulle jag missa bussen jag hade planerat att ta. Eftersom jag var otålig och kände mig manad att ta en liten promenad för att sänka stressen, övervägde jag att trots allt byta till det andra tåget.

Jag insåg dock omedelbart att det ju faktiskt skulle vara irrationellt, så jag satt kvar i mitt

ordinarie tåg och surade istället. Det andra tåget avgick utan mig och ytterligare tio minuter

passerade innan mitt tåg började rulla. Hade det fortsatt så hade det fortfarande haft ett visst

försprång över det andra tåget och jag hade hunnit med den planerade bussen.

Men så blev inte fallet. Det är inte sällan tåg blir stående för att vänta på tillstånd att köra vidare precis när de har lämnat perrongen, men det är sällan personalen, under tiden tåget väntar, kommer på att de behöver göra någon teknisk kontroll i tjugofem minuter innan resan kan fortsätta.

Det var rationellt av mig att ta det tåg jag tog, trots att detta visade sig inte gynna mig. Ett

rationellt omdöme är ju enbart baserat på den information som finns tillgänglig. Naturligtvis

behövde jag rationellt överväga risken att ovan nämnda komplikationer skulle uppstå. Men

multiplicerar vi sannolikheten för komplikationerna med deras grad av “dålighet” och adderar motsvarande beräkning för frånvaro av komplikationerna, så ser vi att valet av mitt ordinarie tåg trots allt har ett högre värde än alternativet – inte minst eftersom risken för komplikationer för det andra tåget också måste vägas in.

Det finns en känd parabel om en bonde som vägrar fälla omdömen om huruvida diverse

händelser är bra eller dåliga. När alla andra i byn beklagar att hans häst springer iväg svarar han dem: “Vem kan säga vad som är bra eller dåligt?” Hästen återvänder senare med ytterligare två hästar och byborna gratulerar bonden för hans lyckträff. Bonden ger samma svar. Hans son bryter benet efter att ha fallit av en av de nya hästarna och byborna beklagar händelsen. Bonden ger samma svar.

Ett krig bryter ut i närheten och sonen slipper tack vare det brutna benet att

delta. Byborna gratulerar bonden för hur tur han har. Bonden ger återigen samma svar.

Sedan min existentialistiska fas tog slut har jag blivit mindre och mindre förtjust i denna parabel.Notera att givet den information bonden kan antas ha tillgång till är det irrationellt av honom att inte fälla omdömet att de olika händelserna som inträffar är dåliga respektive bra. Förvisso visar det sig kanske i slutändan, på grund av fler otippade händelser, vara “nettobra” att hans sonbryter benet. Bonden slipper då ha fel samt oroa sig över sin sons välfärd och gårdens produktion i onödan, ifall han inte fäller omdömet att händelsen är dålig. Icke desto mindre har han rationellt skäl att fälla det omdömet.

Notera parallellen till den filosofiska diskussionen om klander och prisande. Om man har

moralisk otur – det man gör är fel, men allt talar för att det inte är det – är man väl inte

klandervärd? Analogt, om man har moralisk tur är man väl inte prisvärd? Detta trots att man

faktiskt har gjort moraliskt fel respektive rätt.

Ibland lönar det sig att vara irrationell. Problemet är att det hör till sakens natur att man inte i förväg kan veta när dessa “ibland” inträffar. Det är inte förrän i efterhand man kan säga att man borde ha gjort något irrationellt. Vilket jag t.ex borde ha varit när jag åkte tåg häromdagen. Då hade jag inte blivit en hel timme sen till söndagslunchen – tur nog var det dock ingen som klandrade mig.