Det slängs runt ord som “mänsklig”, “naturtillstånd” och “essens” i samband med den
mänskliga naturen. Minst sagt är det en laddad term, men semantiken är inte konsekvent. Å
ena sidan beskrev Aristoteles oss som rationella varelser och å andra sidan tillskrivs vi
arvsynd vid födseln inom kristen tro; så vad är egentligen mänsklig natur?
När någon begår en förfärlig händelse är det en vanlig reaktion att konstatera att det är
omänskligt – vad fan är omänskligt? På samma sätt vill vi att vår exploitation av djur ska vara
mänsklig, vilket verkar tyda på att mänsklig i detta sammanhang är synonymt med
omsorgsfullt eller/och empatiskt. Det leder till ekvivokation.
Däremot är det märkligt att det finns någon godtycklig gränsdragning för vad som anses vara acceptabelt. Rimligen är det inte tillräckligt att vi ger grisarna i köttfabrikerna några extra kvadratmeter för att det ska vara mänskligt och därav okej. Det får mig att blicka tillbaka på Nietzsches kritik mot slavmoralen och Singers kritik mot doktrinen om dubbel effekt. Nietzsche menade att de svaga, istället för att kämpa, skrev om betydelsen av styrka; frustrerade över sin egen inkompetens valde de svaga att framställa de starka som onda: “The meek shall inherit the world”.
Doktrinen om dubbel effekt riskerar att resultera i ett liknande predikament. Om vi vill skilja
på förutsägbara och avsiktliga konsekvenser, samt hävda att avsiktliga konsekvenser är de enda konsekvenserna vi bör hållas ansvariga för, leder det till en kollaps. En doktrin som
initialt verkar rimlig blir absurd med eftertanke. För visst är du inte lika klandervärd om du
säger sanningen med god avsikt trots att du visste att det skulle kunna skada folk i jämförelse
med om du gör det för att skada folk. Men även om någon verkligen bara velat få glädje
(avsiktlig konsekvens), men fick det genom att tortera spädbarn (förutsägbar konsekvens),
kan det väl inte betyda att det är okej?
Kan det vara så att allt detta har sitt ursprung i bekvämlighet och svaghet? En lätt klapp på sin egen axel för att rättfärdiga sitt eget beteende, lite “I may be evil, but I’m not a monster”. I så fall kanske vi borde göra oss av med dessa begrepp tills vi fått en förståelse för vad debetyder. Och jag vill inte höra skitsnack som “Kan vi någonsin veta någon betydelse?” – Ni fattar vad jag menar.
Det ser ut som att människosynen förvärrats på sistone. Alla krig. Alla konflikter. Alla sociala
medier brummande med hat. Det blir ju nästan rimligt att ge upp om mänsklig natur faktiskt
är så materialistisk, grotesk och egoistisk som den ibland verkar. Fast rationalitet är ändå en
utmärkande egenskap av mänskligheten. Möjligtvis har vi korrumperats så mycket att vi
strövat från vår essens.
Jag är väldigt skeptisk till om den mänskliga naturen är god, eller om den ens finns. Den enda aspekten jag köper är den biologiska, resten tror jag är ett resultat av miljön, snarare än
människans natur. Vi är formade av våra upplevelser, och jag tror inte att förutsättningarna vi börjar med är unika för människan. Rationalitet är inte exklusivt för människan. Det kan vara ett kausalitetsfelslut, där vi antar att de egenskaper vi tillhandahåller är vår essens, när det förmodligen är just det som vi bör förkasta för att se vår essens (om det ens finns). Lite som hur Rousseau påpekar att den moderna människan inte representerar den mänskliga naturen.
Skribent: Erik Eklund, Redaktör