I reaktion på Folkhälsomyndighetens uppdrag att kartlägga hur olika aktörer i Sverige arbetar med existentiell hälsa skriver Torbjörn Tännsjö i Dagens Nyheter (15/2-25) att ‘existentiell hälsa’ är rent flum. På detta följer en kort debatt mellan Kalle Grill och Tännsjö i Svensk filosofi, en debatt som framförallt är intressant att läsa av följande skäl. Tännsjö gör sig skyldig till det vi som grundstudenter, så fort vi satte foten i en föreläsningssal, fick lära oss att undvika. Det är svårt att undgå att fundera över vad hans baktanke är.
Tännsjö börjar sin artikel i DN med att hävda en rimlig definition av existentiell hälsa måste
hänvisa till reflektion över existentiella frågor. Det gäller frågor i stil med huruvida ens liv är värt att leva, om man har fri vilja och om den egna döden är något att frukta. Utifrån detta övervägande ger Tännsjö tre konkreta exempel på hur existentiell hälsa kan definieras. Han visar sedan, utifrån dessa definitioner, att det antingen är orimligt att sjukvården skulle arbeta med existentiell hälsa eller att konsekvenserna av att främja den inte vore önskvärda.
Argumentet är ett uppenbart non sequitur. Existentiell hälsa kan mycket väl vara något som är fruktbart att diskutera och arbeta med, utan att det för den sakens skull måste hamna på
sjukvården att främja den. Det andra påtagliga problemet är att Tännsjö låtsas att hans förslag på definitioner av existentiell hälsa är de enda rimliga kandidaterna.
Detta är en av två saker som Grill (13/5-25) kritiserar Tännsjö för. Det andra Grill vänder sig mot är Tännsjös förnekande av att reflektion över existentiella frågor kan vara hälsofrämjande. Här blir det spännande. När Tännsjö replikerar Grill (14/5-25) bygger han upp en så ambitiös halmdocka att man verkligen måste imponeras av ansatsen. Bland annat påstår Tännsjö att Grill menar att filosofer är lämpade att – i egenskap av sådana – ta itu med suicidala patienter, något Grill knappast antyder i sin artikel.
En filosofiprofessor bygger inte halmdockor av misstag. Frågan är inte huruvida Tännsjö vet vad han gör, utan varför han gör det. Artikeln i DN går kanske att förklara med att Tännsjö tänker att hans poäng enklare förs fram via argument med retoriska meriter, om mottagaren är gemene man. Men varför använder han samma stil i Svensk filosofi?
En förklaring skulle kunna vara att Tännsjö bara vill skoja lite. Kanske vill han ta en paus från fackfilosofin och unnar sig det. En bättre förklaring är emellertid att det rör sig om någon form av utilitaristisk praktik: genom att uttrycka sig dramatiskt och dra uppmärksamhet till sakfrågan manar han andra filosofer att sätta sig in i den. Detta är ingen dum strategi. Det är ju en vettig fråga huruvida begreppet ‘existentiell hälsa’ är flummigt; om Tännsjö dessutom har rätt i sak är det nog mer strategiskt av honom att se till att fler inser detta i ljuset av andras, starkare argument, än att själv framföra bra argument som för många passerar obemärkta.
Ifall det här verkligen var Tännsjös avsikt så får han kanske precis vad han ville. Det har redan visat sig finnas filosofer som tar frågan på allvar. Att Grill gör detta är förmodligen förklaringentill att han bemödar sig med att besvara Tännsjös replik (15/5-25). Dessutom följs debatten i Svensk filosofi av William Bülov O’Nils (27/5-25) och Björn Brunnanders (5/6-25) reflektioner kring frågor om existentiell hälsa.
Skribent: Lykke G. Helinsky, Redaktör