När jag började läsa filosofi tänkte jag aldrig att mitt kön skulle bli ett tema—inte för seminarier, inte för tentor och definitivt inte för en krönika i en studenttidning. Men så finner jag mig här ändå, med ett öppet Google doc framför mig och skriver om just det.
Under den gångna veckan—och i ärlighetens namn vid många fler tillfällen—har jag behövt
besvara en särskild fråga. Som icke-binär filosofistudent hör jag ibland: “Du ska inte filosofera om…?” (här görs en vag handrörelse i riktning mot min kropp, min garderob eller möjligen mitt aurafält). Det vill säga: ska jag inte bli forskningsobjekt? Det har fått mig att börja fundera.
Jag har egentligen aldrig haft någon önskan om att filosofera om mitt kön. Dels för att det är en privatsak. Men också för att jag faktiskt inte vet var jag ska börja fundera.
Kanske så enkelt som: Vad betyder det att vara icke-binär?
En högst filosofisk fråga: analysbegärande, strukturerbar. Vi letar efter begreppslig klarhet,
nödvändiga och tillräckliga villkor, gränsfall. Något man kan diskutera över en kopp kaffe och med glasögonen på nästippen.
Så: En individ x är icke-binär om och endast om x identifierar sig som varken helt man eller helt kvinna.
Det låter rakt och redigt. Men definitionen kollapsar snabbt under vikten av alla följdfrågor:
Vad betyder “helt”? Vad innebär det att “identifiera sig som”? Vad gör vi med personer som växlar mellan uttryck? Är kön ett kontinuum eller ett diskret värde? Plötsligt känns det som att jag behöver modaloperatorer och semantisk teori, och eventuellt ett orakel, bara för att förklara min vardag. Det är absurt.
Jag skulle kunna pröva en mer vardagsnära definition:
En person P är icke-binär om och endast om:
P har en garderob som trotsar varje försök till ontologisk kategorisering;
P:s identitet förändras med årstiderna, månfaserna eller beroende på hur mycket koffein de har fått i sig;
P har en komplex relation till könsfrågan i formulär—en relation som bäst beskrivs som “it’s complicated.”
Men det är förstås anekdotiskt, orepresentativt och filosofiskt slappt. Det liknar mer en famlande familjelikhetsstruktur än en klassisk definition. Och det lämnar mig med en märklig tanke: Är jag—som icke-binär filosofistudent—dömd att bli ett levande motexempel med hög explanatorisk kraft? Ett slags empiriskt bevis för teoriernas otillräcklighet?
Jag hoppas att det märks att jag skämtar. Men på fullt allvar: jag vet att det finns filosofisk
forskning om kön. Jag vet även att jag skulle kunna skriva om det på riktigt. Problemet är
tvåfaldigt:
- Jag tror inte att jag vill. Det finns något djupt dystert i att behöva bevisa och argumentera för sin egen existens.
- Det är inte riktigt det andra vill. När någon frågar om jag ska “filosofera om mitt kön”
verkar de inte vara ute efter analytisk filosofi. De verkar vänta sig en bekännelse—ett vittnesmål, gärna med existentiell patos och några poetiska fotnoter.
Men jag vill inte skriva bekännelser. Det är inte därför jag läser filosofi. Jag vill analysera, inte
avslöja. Utforska begrepp, inte erfarenheter. Det betyder inte att frågorna om kön saknar
filosofiskt värde—tvärtom. Kanske kommer jag i framtiden att sätta mig in i den filosofiska
forskningen om kön och intersektionalitet. Det har dykt upp i några av våra kurser, och jag är tacksam för de föreläsare som introducerat mig till icke-binära filosofer som Robin Dembroff. Det är skönt att få veta att det finns andra som en själv.
Men den här veckan har jag mest varit intresserad av att bara vara. Att inte behöva förklara eller representera. Att inte vara en teori. Just nu räcker det med att veta att det finns något x, sådant att x är jag, och x ∉ {kvinna, man}.
Skribent: Siri Thiwång, Administratör & Mediaansvarig