Början och slut

När vi i början av terminen grundade denna tidning fick jag i uppgift att intervjua tre personer – en nybliven student i filosofi, en doktorand i filosofi och en professor i filosofi. Jag kände mig ärad att ta mig an uppgiften, men samtidigt skräckslagen. Syftet med intervjuerna är att skildra hur synen på filosofi förändras under studierna och karriären. Jag har föreställt mig att jag ska skildra filosofins livstid – från början till slut. Det är alltså en stor uppgift och därav har jag prokrastinerat hela terminen att färdigställa detta reportage. Men nu är terminen slut, jag är arbetslös och sysslolös – jag blev helt enkelt tvungen att skrida till verket.

tyckte det var så intressant. [Filosofin] är basen till rätt så mycket, att lära sig tänka på olika sätt, och det tyckte jag var väldigt intressant.

Har du alltid tänkt i dessa banor, eller var det något som väcktes under

filosofilektionerna på gymnasiet?

– Nej, jag tror nog att jag alltid har gjort det. Jag är väldigt samhällsintresserad, inte bara om

politik men även frågor som “vad är rättvisa?” eller “hur bygger man en rättvis stat?”. Jag

tror att samhällsintresset har lett mig till filosofin. Men det skulle lika gärna kunna vara vice

versa, det är lite svårt att säga.

Har din tid på universitetet matchat dina förväntningar hittills?

– Det är svårt att säga. Jag tänkte att, eftersom jag skulle vara i den yngsta årsgruppen, så

skulle jag ligga lite efter. Men nu när jag är här känns det ändå som att alla ligger lite på samma nivå. Man har kommit in i en gemenskap, sen går jag ju inte ett program så jag går

inte i en “klass-klass”, så man har ändå fått ställa om lite. Men föreläsarna har varit väldigt

hjälpsamma under föreläsningarna, så jag har inte tyckt att det har varit svårt. Det är bara lite

mer “maffigt”.

Jag minns tillbaka till när jag började studera filosofi, och hur chockad jag blev av vad som avhandlades. Det liknade inte den filosofin jag läst på gymnasiet, hur har din upplevelse angående det varit? Matchar filosofin på universitetet din förväntan?

– Det man tänker på när man säger filosofi är väl det normativa, men nu när vi har kommit in på “det andra lagret” så känns det som att man börjar få en lite djupare förståelse för vad

filosofin är. Man får inte bara det grundläggande, utan man får också utmana sig själv lite.

Man kanske blir lite provocerad också?

– Ja, alltså jag var ju lite frustrerad igår. Men det är ju också lite eget ansvar där. Om man inte förstår vad de pratar om, så får man sätta sig ner och lära sig. Alla kanske inte har den

disciplinen, men får lära sig det också.

Har filosofin påverkat din syn på omvärlden?

– Jag tror den har gjort det. Jag kan inte säga exakt hur, men det har påverkat hur jag

reflekterar över saker som jag gör. Hur jag bedömer och varför vi tycker att vissa saker är fel.

Man stannar upp och tänker.

Finns det ett större behov av att stanna upp på det sättet och tänka, tror du?

– Det tror jag absolut. Man måste kunna vara källkritisk, till exempel när man läser något,

och man måste kunna stanna upp och reflektera när något känns fel. Vi kan använda filosofin, kanske speciellt etik, för att reflektera över saker som händer i vardagen eller vad man läser i tidningen. Om man kan förklara varför något är rätt eller fel för sig själv så tror jag det gynnar en i längden. Vi kanske inte alltid håller med varandra, men man bygger upp en sorts tolerans för andras åsikter och skapar en förståelse mellan folk.

Hur ser du framåt, kommer filosofin påverka dina framtida studier?

– Vad jag kommer ta med mig är dels studietekniken. Men jag tar också med mig filosofin i vardagen. Att stanna upp och reflektera över mina handlingar tror jag att jag kommer att ta

med mig mer. Men oavsett vad man läser inom humaniora eller samhällsvetenskap så tror jag att filosofi är nyttigt. Det var vad jag kände när jag valde det, jag gör något som är kul och

givande för vardagen och framtiden.

Hur har bilden av filosofi förändrats sedan du började dina studier i det?

– Delvis är det detsamma. Men man har också fått en insyn att det är så mycket mer än saker

som bara rätt och fel eller bra och dåligt. Det har blivit mer komplext för mig, men man blir

lite mer uppmärksam på sin omgivning och sig själv i omgivningen. När man tänker på

filosofi så tänker man ju också på gamla gubbar, men nu vet jag att det är många unga som

håller på med det. Filosofin är levande, det finns många som forskar om det. Det har jag

öppnat ögonen för. Att det är människor som forskar om det och verkligen brinner för det, det tycker jag är väldigt kul.

Hur kom det sig att du började studera filosofi på universitetet?

– Det är svårt att säga såhär i efterhand. Det blir lätt en efterkonstruktion. Men jag har alltid

varit rätt så argumentativ och försökt ‘gå till kärnan’ och frågat ‘varför?’. Och där tänker jag

att det finns paralleller med filosofin. Men när jag hade tagit studenten tänkte jag att det var

ett bra första steg eftersom det är bra akademisk träning – det kan vara kul att börja med,

tänkte jag. Och sedan blev jag lite hooked.

Du har alltså alltid varit lite argumentativ, men varför blev det då just filosofi? Jag

tänker att det finns många andra banor du hade kunnat välja.

– Jag funderade på vissa andra banor, men tyckte att filosofin var intellektuellt stimulerande.

Jag var lockad av det djupa förståendet. Det tror jag beror på personlighetsdrag. Jag tror

mycket bottnar i en nyfikenhet.

Vad fick dig att fortsätta?

– Tro mig, jag försökte att inte fortsätta med filosofin, men kom hela tiden tillbaka. Jag tror

jag framförallt älskade det filosofiska hantverket, det här precisa tänkandet och att gå till

kärnan. Jag upplevde inte det med andra ämnen jag studerade. Jag drogs till det. Och sen är

det så att saker växer successivt, som en process.

Hubert studerade både psykologi och kognitionsvetenskap för att hålla sig undan filosofin, men lyckades ändå inte. Han valde tillslut att doktorera. Jag frågar honom vad han anser att det filosofiska hantverket ska leda till.

– Ska man fortsätta som forskare inom filosofi så krävs det ju att man bemästrar hantverket.

Men sedan är det en färdighet som kan appliceras inom många fält i filosofin, i andra

discipliner men också i samhället i stort. Hantverket är ett noggrant tänkande, en

argumentation för att ta reda på hur saker och ting är och att vara väldigt noggrann i den

processen. Om man ska karaktärisera advokater till exempel så är de väldigt duktiga på

argumentation, en filosof är också duktig på argumentation men det är kopplat till vad något

är – vad som är sant. Den färdigheten tycker jag är viktig i många sammanhang.

Detta är kanske en lite provocerande fråga, men upplever du att din forskning tjänar det allmänna på något sätt – för du nämnde ju att hantverket kan appliceras i andra delar av samhället också.

– Det är en fråga jag tänker på själv, ganska mycket. Men jag tror det är bra att dela upp

själva frågan: dels vad det ger på personligt plan och dels vad det ger på samhälleligt plan. På

samhälleligt plan tänker jag att det är två saker: dels att man har en kritisk aktivitet och att det är något som kan appliceras i många fält. Och sedan är det också så att filosofiska frågor och diskussioner är viktiga för andra discipliner – kanske inte alltid i direkt bemärkelse, men ska man bedriva en vetenskap kommer det alltid att komma frågor som: “hur ska man förstå detta koncept?” och man hamnar tillslut på ett filosofiskt plan. Det är en del av en större kedja.

Men på det personliga planet då?

– Jag tycker att på det övergripande – kanske samhälleliga men också vetenskapliga planet –

så finns det absolut goda skäl till filosofin. Men sen är det en annan fråga om det personliga – om man känner att det är meningsfullt, och det behöver inte överlappa det övergripande. Och där tänker jag att det måste utgå från individen – och att det kanske är det viktigaste i slutändan, i alla fall för vilken karriär man väljer.

Har din syn av filosofin förändrats under din tid med den?

– Jag hade inte så tydlig uppfattning av filosofi när jag började, så den kanske inte har ändrats mer än att den har skapats. Men en sak som har blivit uppenbar är kontrasten mellan hur samhället i stort ser på filosofi och hur filosofin på universitetet faktiskt bedrivs. Jag möts ofta av uppfattningen att filosofin är flummig. Och det tänker jag att det verkligen inte stämmer, filosofin är tvärtom. Filosofer är ganska jobbiga, man argumenterar – har du inte argument för det du säger så behöver vi inte ta det så seriöst. Det är verkligen fokus på

argumentationen och logiken. Så det finns en stor kontrast.

Ser du någon konflikt i kontrasten?

– Ja, till viss del. Det är lite olyckligt. Jag tror att samhället skulle tjäna på att få in det precisa

tänkandet mer. Att man kartlägger för- och nackdelar med olika positioner. Där hade filosofer kunna tjäna en ganska viktig funktion. Men samtidigt kan filosofer inta ganska extrema positioner, och det är viktigt att man är skeptisk mot det också. Så det är mer den ärliga argumentationen som är viktig att få in.

Har din syn på livet förändrats något på grund av filosofin?

– Det är ganska svårt att svara på. Men det tydligaste är att det har påverkat ens sätt att tänka

där det har blivit viktigare, och det kommer också mycket mer naturligt, med det analytiskasättet att tänka och analysera. Och det är på gott och ont. Framför allt gott, men man blir lite yrkesskadad – man kanske inte behöver formulera sig extremt precist i alla lägen. Jag har kompisar som inte pluggat filosofi som anklagar mig för att jag formulerar mig på ett sätt som är lite för noggrant och som inte lämpar sig i alla lägen.

Vad är den största utmaningen med att vara doktorand?

– Jag får nog säga att doktorera ändå är en fantastisk position, som ger väldigt mycket frihet

och en väldigt lyxig möjlighet att kunna jobba på ett projekt på egen hand. Men sedan så har

man fyra-fem år på sig att skriva det man ska göra. Det är klart att deadlinen är ganska lång,

det kräver självdisciplin. Men jag har ändå haft det, så det har inte varit så svårt.

Men tvivlar du inte på dig själv?

– Absolut tvivlar jag på mig själv. ‘Hur hamnade jag här?’ Men man tar ett steg i taget. Och

skriver man artiklar – då får man bekräftelse genom att den blir publicerad. ‘Så dålig kan den

inte ha varit då.’ Men det är klart att disputationen är där på ens axel och övervakar en.

Om du hade kunnat ge ett råd till ditt yngre jag, när du påbörjade studierna i filosofi, eller till en nybliven student i filosofi, vad hade det varit?

– Det finns lite olika saker som är viktiga. Dels att gå på intresse. Om du studerar filosofi gör

du det i grunden för att du är intresserad av det. Så att våga då gå på djupet i de filosofiska

frågorna som du är intresserad av, det kommer göra att du blir duktig på det. Men sedan att

tro på sig själv, det kanske känns avlägset att doktorera eller göra en akademisk karriär – och

det är svårt. Men så känns det för alla. Och sedan behöver man inte doktorera eller bli professor för få användning av filosofin, utan att studera en kurs i filosofi eller ta en kandidat, en master, tycker jag ger jättemycket. Man blir bättre på det man kommer göra sedan, det är en jättebra grund för andra saker som man studerar – jag kan inte tänka mig en bättre akademisk träning.

Jag frågar Dan vad som var hans väg in i den filosofiska världen.

– Jag var något av ett problembarn i skolan, så jag började jobba direkt efter nian. Efter några

år vaknade lusten att läsa, så jag sökte in till folkhögskolan. Där fanns det en tjej som kallade

mig för ‘filosofen’. Jag tyckte det lät bra på något sätt – det fastnade hos mig. Efter ett par år

började jag läsa filosofi i Lund.

Detta var alltså på 70-talet, en tid med en helt annan anda än idag.

– På den tiden fanns det många kufar bland lärarna. Det var spännande med ett ämne där

lärarna kunde leva ut sina egenheter.

Varför tror du att tjejen på folkhögskolan kallade dig för filosofen?

– Jag kanske var en kuf, jag också. I bästa fall berodde det väl på att jag faktiskt har haft en

läggning för filosofi, men det vet jag inte. Men under alla omständigheter så satte hon mig på

filosofispåret. Små tillfälligheter – man blir knuffad i en riktning. Det kan vara en struntsak,

och man vet inte hur man kan påverka människor genom att säga något och sen lever det vidare och utvecklas. Det är lite lustigt att tänka på.

När Dan började studera filosofi vid Lunds universitet så fanns det specifika personer som fick honom att stanna och fortsätta på institutionen.

– Det som gjorde att jag fastnade var att en av lärarna [Ingmar Persson] erbjöd sig att bli min handledare om jag ville fortsätta på forskarutbildningen. En annan viktig orsak är att jag under hela min tid på institutionen haft följe av två kollegor och vänner, nämligen Toni

[Rønnow-Rasmussen] och Björn [Petersson] som har skapat, vad jag tror, en ganska unikmiljö där vi alltid hjälpt varandra och aldrig konkurrerat. Nu går vi alla i pension till sommaren. De två har varit väldigt betydelsefulla för varför jag fastnade – inför dem behöver man inte dölja att man är så korkad som man faktiskt är.

Dan har sysslat med filosofi i närmare 40 år nu. Många frågor har behandlats och försökt

besvaras säkerligen. Men jag undrar om det finns någon fråga som han inte känner sig helt

klar med.

– Det enkla svaret är nej. Det är inte så att jag känner mig färdig med frågorna jag har sysslat

med, det är snarare så att jag känner att jag har kunnat släppa dem. Det finns inga filosofiska

frågor som bekymrar mig längre – nu älskar jag att leva ett enklare och praktiskt liv.

Att släppa taget om dessa filosofiska bekymmer – har det varit ett aktivt val? Är det lättare att acceptera att det kanske inte finns något rätt svar, att det kanske inte nödvändigtvis är en själv som måste besvara den?

– Det är en kombination där. Det har funnits en motivation att besvara dessa frågor. [Men] det är skönt, det finns så mycket annat man kan gå och tänka på. Man försummar rätt så mycket av det sinnliga livet när man pysslar för mycket med filosofi. Så här i stugan är jag rätt mycket ute i trädgården. De filosofiska problemen lämnar jag till de yngre filosoferna.

Hur har ditt sätt att tänka förändrats under dina år inom filosofin?

– Det är svårt att veta, för sker en förändring så sker den ganska långsamt, tänker jag. Den

största förändringen är att jag i början av karriären tänkte att det gällde att hitta en teori som skulle vara en lösning på mina filosofiska problem. Det har jag gett upp och snarare blivit skeptiskt till dem som håller sig till en teori som de är övertygade om. Och mer skeptisk blir jag ju mer övertygade de är. Egentligen fungerar det rätt bra att inte ha något riktigt bra svar på de stora frågorna. Kanske är det det ärliga? Min erfarenhet är att man blir väldigt ensidig om man klänger fast vid en teori.

Men kan du minnas att det skedde någon förändring i ditt sätt att tänka kring

personliga relationer eller synen på världen när du började studera filosofi?

– Ja, så var det ju! Plötsligt såg man de etiska problemen. Det var lite svårare att försvara sitt

sätt att leva på. Så var det också att man plötsligt såg en värld med spännande etiska problem

att ägna sig åt. Ganska mycket som en intellektuell njutning, men också förstås personligt.

Jag kommer att tänka på läkare, som blir väldigt definierade av sitt yrke – även i sin personliga identitet. Känner du att det är så med filosofin? Har du svårt för att gå från att vara filosof på jobbet till att bara vara Dan?

– Det är en bra fråga. Där skulle jag säga nej – jag hatar att prata filosofi med andra. Det

värsta jag vet är att sitta på en fest och någon ska börja snoka i vad man pysslar med – jag vill

bara inte prata om det. Jag tror inte att jag är det [filosof utanför jobbet]. Sen är det en annan sak när man sitter på småtimmarna och har druckit vin. Det är klart att man då kan komma in på ämnen som man sysslat med i sin filosofi. Men jag har aldrig trivts med att vara filosof utanför jobbet.

Tror du många studenter missuppfattar filosofi som akademiskt ämne?

– Jag tror inte det gäller studenterna som söker sig till filosofin. Folk har överlag kanske

förutfattade meningar om filosofi. Men min erfarenhet är att studenterna är ganska öppna för att lära sig hur man tänker som akademisk filosof.

Är det en viktig förutsättning för att kunna studera filosofi? Att man är öppen för nya tankesätt?

– Ja, det är viktigt. Hur ska man kunna njuta av att se värdet eller storheten i dessa historiska

filosofer om man inte vill se vad för vettigt eller användbart det finns hos dem? Öppenheten

är värdefull. Men samtidigt ska man kunna fullfölja en egen linje – det låter lite

motsägelsefullt?

Det kanske låter lite motsägelsefullt, eller så handlar det om att finna en balans?

– Ja, så är det. Det måste finnas en öppenhet, en vilja och förmåga att se hur filosofer tänker.

Man ska på något sätt anamma en metod – det är detta som många slår ifrån sig. Jag tror att

en förklaring till att filosofi kan upplevas som flummigt egentligen är att man inte förstått denfilosofiska metoden. Om det är någon missuppfattning som man möjligtvis har är det att

filosofi skulle handla om djupsinnighet. Det tror jag väldigt sällan den gör – det handlar

snarare om att undvika det som är krångligt och obegripligt.

Tror du att det finns såna som väljer att läsa filosofi för att de har en föreställning om att det skulle hjälpa dem att förstå sig själva bättre?

– Ja, det tror jag. Men man behöver inte vara djupsinnig för att förstå sig själv. Det kan vara

tvärtom: man missar de enkla förklaringarna genom att tänka djupsinnigt.

Om du fick börja om från början, skulle du fortfarande välja filosofi?

– Det är en svår fråga, av den anledningen att det finns flera sätt att förstå den. Som jag

förstår den är det en fråga om jag skulle välja ungefär samma typ av arbetsliv som jag faktiskt har haft – ja, då skulle jag gärna ha valt det en gång till. Jag har haft stora tvivel på mig själv som filosof och också tvivel på om jag passat in på universitetet, men såhär i efterhand kan jag ju säga att jag har levt ett väldigt rikt liv på institutionen – och ett liv som passar mig bättre än något annat möjligt liv som jag hade kunnat levt. Jag tycker att jag har varit väldigt lyckligt lottad.

Under vårt samtal har jag hela tiden en utredande tanke i bakhuvudet. Jag ska försöka reda ut min oro om en karriär inom filosofi genom en konversation med Dan.

Jag förstår att ett liv som akademisk filosof kommer innebära regelbundet tvivel på en själv. Men det jag också funderat på är: kommer jag kunna bidra till samhället om jag väljer filosofin?

– Jag tror man ska ha ambitionen, förstås, att förändra världen. Annars blir det lite

meningslöst att syssla med etik. Fast man ska också ha en viss beredskap på att det är svårt att förändra världen i egenskap av akademisk filosof. Aktivism och politisk verksamhet är nog mer effektivt än filosofi. Trots detta ska man inte underskatta hur studenterna påverkas av de filosofer vi undervisar om, till exempel när vi läser Lena Halldenius eller Peter Singer. Det är ju trots allt ett indirekt bidrag.

Hur ser filosofins framtid ut då – finns det något slut?

– Vi kommer fortsätta filosofera över livet och tillvaron åtminstone i en överskådlig framtid.

Det kommer alltid att finnas människor som kommer att tänka bortom det vi tror oss veta,

och kanske till och med bortom det som är möjligt att veta. Inte minst folk som ifrågasätter

det som är självklart för andra. Jag tänker att det filosofiska tänkandet ligger i generna hos

vissa människor, på samma sätt som det religiösa sökandet gör det.

Du nämnde ju att filosofin är som ett sorts sökande efter sanning, och religion kan man säga är ett sökande efter en sanning också. Finns det några likheter där? Att man vill hitta något att lägga sin tro på.

– Så är det ju. Fundamentala frågor och existentiella problem. Visst är det så. Men sen är det

ett helt annat sätt att närma sig frågorna. Likheten är väl just det att både det filosofiska och det religiösa sökandet ligger väldigt djupt hos oss människor, även om det är en

läggningsfråga eller kanske omständigheterna som avgör om man tror att det är i filosofin

eller i religionen som sanningen finns.

Vad för arv vill du efterlämna nu när du går i pension?

– Det är en fråga som är väldigt lätt att svara på. Jag tänker inte att jag har åstadkommit

någonting av större betydelse i filosofin – jag har inga höga tankar om det. Jag är nöjd med

att ha varit en bricka i spelet. Att få ha varit med i den filosofiska diskussionen och inte minst att ha haft möjligheten att få skriva under väldigt fria former – även om det förstås har varit tungt under vissa perioder, inte minst som vi sa om det här prestationskravet som finns i universitetet. Det går inte att komma bort från det. Och det ger en självtvivel, men så är det ju också – hade man inte känt tyngden av kraven på en själv, då hade man nog inte heller, tror jag, känt respekt för ämnet på samma sätt.

Nu har du talat om vad för akademiskt arv du lämnar bakom dig, men finns det något arv på institutionen som du lämnar?

– Jag tror på något sätt, inte minst den kultur som har funnits på institutionen med Björn,

Toni och mig – och så kom Wlodek – det tror jag har påverkat doktorander och andra påinstitutionen. Jag vet att många har sett det som något värdefullt. Och det här med

studenterna, i den meningen tror jag att jag har lämnat ett arv och kunnat så frön och att varit en del i deras upptäckt av filosofin.

Dans ödmjukhet gör sig uppenbar. Jag känner många som är tacksamma för hans

engagemang på föreläsningar – varav jag är en av dem. Men Dan tillägger att han möjligtvis

varit delaktig:

– Möjligtvis att jag haft en påverkan där, men det är också på grund av den enkla anledningen att jag har haft förmånen att hålla i introduktionskursen – det är då man ofta upptäcker filosofin. Jag hoppas att jag fått vara del i den här kulturen och förhoppningsvis kunnat inspirera en och annan.

Vad har varit det mest givande med att undervisa och möta nya studenter?

– Kontakten med studenterna har varit en obeskrivligt viktig del för mig, både i min syn på

filosofin och för min livskvalitet. Jag har fått frågor under föreläsningar som jag inte kunnat

släppa, och som jag sen har använt mig av i mitt skrivande. Och för att inte tala om hur

inspirerad jag själv har blivit att få se när det lyser i ögonen på studenterna när de upptäcker

filosofin – det har varit så, så djupt givande. Det är oftast på ett melankoliskt humör jag gått

till föreläsningarna, men tack vare studenterna har jag gått därifrån full av livsglädje och lust

att fortsätta med filosofin – men också med lite dåligt samvete för att jag dessutom har fått

bra betalt för att undervisa. Jag hade kunnat betala för det. Saknaden av studenterna kommer

vara stor, men så tänker jag att allting har sin tid som det står i Bibeln. Jag har haft min tid

som jag är mycket tacksam för, men nu är det dags att lämna plats för de yngre. Men

studenterna har betytt väldigt mycket för mig. De har skapat en sorts meningskänsla i mitt liv på ett starkt sätt.

Är du verkligen färdig med filosofin?

– Ja, nu är jag färdig med filosofin. Jag lämnar med stor glädje i backspegeln. Så Elsa, om du

får möjlighet att leva ett liv liknande mitt kan jag rekommendera det. Men, återigen, det

betyder inte att det är smärtfritt. Det är grubblerier på en själv och det tar lång tid innan man får en fast tjänst. Det är ingen lätt tillvaro – men dåligt självförtroende kan också vara

produktivt, det får man inte glömma.

Det verkar finnas en röd tråd bland filosofiintresserade personer – vid varje fråga jag ställer får jag inga raka eller enkla svar. Det finns alltid ytterligare en nyansering. Och det är väl lite det som filosofi går ut på? Att gång på gång nyansera och resonera om tillvarons alla frågor.

Trots att syftet med denna artikel var att reda ut filosofins livscykel tar jag på ett personligt

plan med mig mycket. Under våra konversationer inser jag något fundamentalt: filosofi ska

yttras. Det är menat för diskussion. Precis som Dan talade om så behöver man vänner för att

orka med filosofin. Och jag känner mig tacksam för de två personer som välkomnat mig in

och utmanat mig i den filosofiska diskursen: Lykke Gårdhagen Helinsky och Siri Thiwång.

Filosofi ska inte studeras ensam på sin kammare – vi är menade att sitta på föreläsningarna,

på bänkarna utanför LUX i solen och på barerna i sorlet och samtala med varandra. Filosofin

har varken en början eller ett slut, det är en dialektisk process som fortskrider alla tidsåldrar.

Skribent: Elsa Granvik, Redaktör