Om jag gör en Fenomenologisk reduktion. Och struntar i alla mina tidigare erfarenheter. Sätter dem inom parentes, epoché. Om jag är mitt mentala objekt, ja precis, om jag ser mig själv, bara, och ser mig som jag är. Utan lull-lull, utan krims- krams. Ser mig själv på en scen, utan scenografi. Ser mig bara stå där. Om jag skulle låta mitt bagage – som Laleh sa – rinna ur mina händer. Så mycket onödigt man bär på. Så står jag där, utan packning, 10 kg lättare, men resklar ändå, på väg hem till mig själv (tänker jag mig).
Om min instension, med s, är min intentionalitet, med t. Om min mening är min riktadhet: inte mitt bagage, utan vart jag är på väg i denna stund. Om jag tänker som Simone, att existensen föregår essensen. Att jag blev inkastad i världen, förvisso föll hårt mot marken, men reste mig och började gå. Om jag också sen valde vart jag gick. Så blev jag något i den stund jag valde åt vilket håll. Ja om det är så. Då kvarstår bara frågan, var riktar jag, var siktar jag? För dit skjuter jag. Och jag klyver luften som en pil. Luften är min hemmaplan. Och den finns överallt. Den fyller universum. Förstår du möjligheterna. I mitt vida åskådningsfält, huserar tusen måltavlor. Vilka vill jag missa, vilka vill jag träffa mitt i prick? Eller åtminstone, vilka vill jag försöka träffa mitt i prick? Så så fort pilen kastas, dvs så fort jag kastar mig ut, är spelet igång. Och meningen är, att spela (tänker jag mig).
Om jag sätter allt inom parentes, epoché. Plockar bort allt lull-lull och allt krims-krams. Om jag riktar fokus mot noemat, min essens. Om jag står själv på fotbollsplanen, utan scenografi – ser jag bollen klart o tydligt, och kan sätta den i rullning.
Skribent: Julia Bengtsson, Chefredaktör och Sidansvarig