Hos vissa debuterar tankarna på filosofi tidigt. Lundaprofessorn Toni Rønnow-Rasmussen
berättar i ett avsnitt av Om filosofers liv och tankar att han redan i förskoleåldern började
resonera kring abstrakta frågor. Han var bland annat konfunderad över paradoxer kring delbarhet och hade svårt att reda ut huruvida ett objekt kunde delas så många gånger att bitarna till sist blev så pass små att de försvann. I ett försök att undersöka saken genomförde han till och med ett experiment på en banan.
Själv hade jag min första interaktion med filosofi när jag var ungefär tolv år gammal. Min pappa hade nämligen fått för sig att debattera diverse skeptiska teser med mig. Jag förstod inte att det han pratade om kallades för filosofi och jag var varken imponerad eller intresserad av hans argument. Jag visste ju att jag hade en mänsklig kropp och att sakerna jag såg fanns på riktigt.
Något år senare började jag emellertid självmant att fundera över filosofiska frågor, framförallt språkfilosofiska och samhällsfilosofiska sådana. Detta är inget ovanligt. Under tidiga tonåren väcks filosofiska tankegångar till liv hos många av oss i samband med det abstrakta tänkandets utveckling—det var väl inte bara jag som kände igen mina tonårsreflektioner hos Sokrates interlokutörer när jag läste Staten?
Vad filosofi var för något fick jag dock inte reda på förrän i slutet av min gymnasietid, när jag
faktiskt läste en kurs i filosofi. Jag blev omedelbart förälskad. Mitt intresse för frågorna jag hade återkommit till och övergivit om vartannat blossade upp som aldrig förr, för nu insåg jag att de kunde undersökas med mer systematiska metoder än mitt flummiga tonårsreflekterande.
Det står klart att det inte är samma sak att tänka på filosofiska frågor som att tänka filosofiskt, något man märker när man lämnar sin filosofibubbla. Trots att många vet vad filosofi handlar om, är det inte ovanligt att de förbiser hur definierande det filosofiska tillvägagångssättet är för disciplinen—vilket kanske delvis förklarar den allmänna föreställningen att filosofiska frågor egentligen inte har några svar.
Jag tänker naturligtvis inte alltid filosofiskt. Och jag tänker inte alltid på filosofi. Precis som
Hume slutar jag temporärt att belastas av komplicerade frågeställningar och besvärandeslutsatser när jag lämnar min filosofiska kammare för att roa mig och umgås med vänner. Faktum är att jag ibland kan bli så upptagen av trevligheter att jag kommer på mig själv med att ha satt filosofin i epoché, att ha glömt bort den helt och hållet. Det är emellertid alltid med stor glädje som jag återvänder till min kammare för att börja tänka på filosofi igen.
Skribent: Lykke G. Helinsky, Redaktör