Mitt skakiga förhållande som varade ett och ett halvt år har precis nått sitt slut. Jag och
Filosofi har gått skilda vägar. Vi träffades en ljuv sommardag i augusti och sa adjö en våt
eftermiddag i januari. Början på slutet var opponeringen i mitten av december.
Kandidatuppsatsen var färdig och jag var redo att lägga alla mina kort på bordet. Nu får det
bära eller brista, tänkte jag. Bilden av Filosofis ryggtavla bränner innanför mina ögonlock.
Jag triumferade men blev ändå övergiven. Han tog mina händer i sina och talade om för mig
att jag måste ta mig samman (ta en kandidatexamen) innan vi kan ta nästa steg tillsammans
(påbörja en masterutbildning).
Jag försöker gå vidare, faktiskt är det så att jag redan börjat träffa någon ny. Idé- och
lärdomshistoria är hans namn, men jag kallar honom för Idé. Vi träffas nästan dagligen, runt
lunchtid. Mina och Idés vägar har korsats tidigare, han är minst sagt populär bland förvirrade studenter. Det var min vän Isak som introducerade oss, jag tror han lade märke till min apatiska blick. Idé påminner om Filosofi — de delar universitetsbyggnad till och med. Men jag drabbas inte av samma sublima känsla under Idés monologer. Filosofi placerade mig vid samma middagsbord som Kant och Parfit, vi delade på en flaska portvin och skrattade. Idé talar bara om Spinoza, men introducerar mig inte. Kanske är det så att han skäms? Jag stinker nog av desperation.
Mina vänner har upprätthållit kontakten med Filosofi trots uppbrottet. Jag springer ut från
föreläsningssalen för att ta reda på vad han har för sig. Tydligen har han redan hunnit charma en massa nya studenter. Hans namn viskas i korridorerna på LUX. Jag går förbi en sal och ser hungriga ögon stirra på honom. Den där blicken känner jag igen, att uppfatta den på nya studenters ansikten är som en tidsmaskin. Visserligen har jag och Idé bara träffats i några veckor, det är för tidigt att fälla någon dom. Det tar ju tid att vänja sig vid tanken att man kan älska någon annan igen. Eller det predikar väninnekören till mig i varje fall — men utan effekt.
Var jag ens kär i Filosofi? Det är möjligt att vårt förhållande bara blev en trygg punkt för mig i den omtumlande tjugoårsåldern. Jag var nyinflyttad i stan och färskt hjärtekrossad. Men så stod Filosofi plötsligt därinförmig, änglalik, och jag blev till en pöl på trottoaren. Han talade till mig i den ljuvaste stämman och väckte mig ur min dogmatiska slummer. Men, det är inte sällan man ser på sitt ex med ett visst rosa skimmer strax efter uppbrottet. Det var ju trots allt min första kärlek på universitetet. Jag tycker mig se på Filosofi som vackrare än någonsin. Alla tidigare klagorop under terminernas gång är som bortblåsta från minnet.
Jag sätter mig på tåget hem, efter ännu en dejt med Idé, och beklagar mig inför min vän. Jag
saknar honom så mycket — HJÄLP MIG! Hon förklarar för mig att relationer ibland, av
absolut nödvändighet, bara tar slut. Vissa relationer är inte menade att bestå. Särskilt inte i
tjugoårsåldern — det är ju meningen att jag ska dejta runt! Jag måste skärpa mig och
acceptera nederlaget. Dags att skrolla på antagning.se lite till. Kanske hitta min nästa match?
Det finns ju fler fiskar i havet. Eller hur? Gode Gud i himlen, om du finns, placera fler fiskar i
mitt hav! Vad fan ska jag göra med en master i filosofi!?
Skribent: Elsa Granvik, Redaktör